Grön Ungdom Region Stockholm

Det är enklast att rättfärdiga patriarkatet om det försvaras av kvinnor. Vem skall försvara en grupp i samhället om dess företrädare inte gör det själva? På samma sätt är det enklaste sättet att rättfärdiga rasismen att låta rasismens företrädare själva tillhöra de grupper som förtrycks av rasismen.

Det kanske låter magstarkt att anklaga regeringen Reinfeldt för rasism, men frågan är om det inte är detta man försöker rättfärdiga genom att placera Nyamko Sabuni (fp) som integrationsminister.

Sabuni sa i Almedalen följande om de papperslösa flyktingarna;

“De flyktingar som vistas i landet utan tillstånd är vuxna människor som gjort ett eget val […] Vi underlättar hemvändande om du vill. Men väljer man att stanna har man ju skapat ett problem för sig själv.”

Hade någon annan yttrat dessa ord hade det omedelbart kommit anklagelser om rasism. Men när orden yppas av Nyamko Sabuni är det så gott som omöjligt att kasta ur sig anklagelser om rasism. Det skulle ju nämligen säga emot sig självt.

Hur ska man egentligen bemöta människor som företräder en människosyn där man tror att flyktingar inte vill lära sig språket i det land de bor i, att papperslösa flyktingar själva med glädje valt sin tillvaro och att social turism på allvar är ett problem för samhället? Det misstänkliggörande av utsatta människor som företräds av Nyamko Sabuni är främmande inte bara för mig utan även för liberala tyckare som exempelvis Philip Wendahl. De förslag Sabuni kommit med de senaste åren är nämligen snarare den politik Ny Demokrati gjorde sig kända för i början av nittiotalet än de värden Folkpartiet historiskt har stått för, och knappast är det i någon som helst mening liberalism.

Förslag från Sabuni om exempelvis slöjförbud, tvångsmässiga gynekologundersökningar av tonårsflickor och en kulturellt likriktad förskola visar på bristande insikt om olika kulturella gruppers värde, och kanske framförallt, att alla dessa grupper faktiskt tillför samhället mycket. Nyamko Sabuni är antingen så individualistisk att hon överhuvudtaget inte ser att grupper, oavsett om det är kulturella minoriteter eller andra typer av grupper, särbehandlas i samhället eller så strikt moraliskt vänstersocialistiskt så att vikten av att alla människor inte bara har samma rättigheter utan också exakt samma möjligheter helt överskuggar betydelsen av att förhålla sig dynamiskt till olika grupper i samhället. Den senare möjligheten känns inte särskilt trolig.

Att tvinga in samhället i en enda verklighetsbild av vad som är rätt och riktigt är rentav korkat. Utifrån den kulturella bakrund de flesta som lever i det här landet har är det alltid möjligt att utgå ifrån dessa värderingar och fördömma andra gruppers dito.

På samma sätt som Nyamko Sabuni, såväl integrations- som jämställdhetsminister, vägrar erkänna att människor diskrimineras utifrån grupptillhörighet vägrar hon att erkänna att kvinnor strukturellt diskrimineras av män och hon vägrar på samma sätt att kalla sig feminist. Enligt henne kan inte grupper utan bara individer bli diskriminerade. Är hon blåögd, naiv eller bara dum?

Att angklaga Ny Demokrati för rasism var aldrig kontroversiellt, men när samma åsikter kommer ifrån Sveriges första svarta minister och ifrån ett parti som tidigare stått för en human människosyn och mjuka värden blir det svårt att kalla politiken vid sitt rätta namn. Rasistisk.