Grön Ungdom Region Stockholm

Kärnkraftsfrågan är i ropet igen. Och frågan är rätt komplex, och kräver mer än de korta fraser som brukar få förklara kärnkraftens för- och nackdelar.

Det blir kanske ett lite långt inlägg, men nu kör vi.

Jan Björklund skriver om energifrågor idag på DN Debatt. Sin vana trogen rubriksätter DN artiklen efter vad de själva tycker, och den heter därför ”Sverige måste bygga fyra nya kärnkraftverk”. På sidan innan, i pappersversionen av dagens DN, så skriver DNs ledarskribent Peter Wolodarski nämligen att ”kärnkraften räddar Sveriges klimatbokslut”.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt. Dn och fp, sitter i samma kärnkraftsdrivna båt.

Men nu till kritiken av det Wolodarski och Björklund saluför på sveriges bästa sändningsplats. Wolodarski menar att den svenska industrins utsläpp av svavel och koldioxid sedan mitten av 1970-talet har minskat ner till 1913 års nivåer. Och att det är en anledning att bygga ut den ”koldioxidfria” och ”rena” kärnkraften.

Nu verkar det kanske som att det ligger något i det Wolodarski skriver, men om man öppnar ögonen lite vidare så visar sig en betydligt smutsigare bild.

Svensk kärnkraft kan vid första anblick te sig klimatvänlig. Men processen att gräva upp uranrik malm, utvinna natururanet och tills sist anrika det, är långt ifrån koldioxidfri.

Men hur går den här till då? Jag gjorde lite research, och detta är vad jag kom fram till:

Bilden ovanför är från malmbrytning i Tjeckien, men det uran som används i svenska kärnkraftverk kommer från Kanada, Ryssland och Niger. Sverige importerar årligen ca 1500 ton uran, varav 70 procent kommer från områden där urbefolkning bor. Brytningsprocessen liknar brytning av de flesta andra metaller, men med en stor skillnad. Radioaktiviteten.

Då man bryter uranmalm frigörs radioaktiva gaser, som till exempel radon, och en mängd radioaktivt damm släpps ut. När man andas in dammet och radonet ökar risken för lungcancer och andra lungsjukdomar väsentligt – en risk som gruvarbetarna utsätts för. Och på grund av detta är det ofta den fattigaste delen av befolkningen som går med på att bryta uranet, oftast just den urbefolkning som bor just där uranet bryts. Indianer i Kanada, aboriginer i Australien och folk från sibirien i Ryssland.

Stora landarealer ödeläggs på grund av uranbrytningen. I Rössinggruvan i Namibia gör man av med omkring 10 miljoner ton koncentrerad svavelsyra varje år. Dessutom förbrukar anläggningen 40 000 kubikmeter vatten per dygn – detta i Namib-öknen, ett av jordens vattenfattigaste områden!

Av ett ton uranmalm kan man normalt utvinna lite drygt 200 g natururan. Utvinningsprocessen kallas ”lakning”, och den vanligaste lakningsmetoden innebär att malmen krossas och blandas med svavelsyra. Det utvunna natururanet är nu ett gult pulver kallat yellow-cake. Efter sammanblandingen med svavelsyran blir nu cirka 3 ton sandvälling blir kvar som avfall. Per 200 gram natururan. Denna sandvälling innehåller, förutom kemikalier och en rad tungmetaller, närmare 90 procent av den ursprungliga radioaktiviteten.

Dessa uranverk ligger i regel i direkt anslutning till urangruvan, på andra sida jorden om de svenska kärnkraftverken. Den radioaktiva sandvällingen släpps ut i avfallsdammar, som dock aldrig kan göras helt täta, utan läckor och ofrivilliga utsläpp är vanliga. Tidigare byggdes inga särskilda avfallsdammar, utan avloppen mynnade direkt i sjöar och floder. I områden där avdunstningen är stor riskerar dammarna dessutom att torrläggas så att radioaktivt stoft förs omkring med vinden.

Men det sker ju inte i Sverige, så det kanske det inte är så noga med för Björklund och Wolodarski. Och nu när klimatfrågan är så het, så får man väl stå ut med. Jag menar, lite radioaktivitet har väl ingen dött av.

Tyvärr blir det värre. Det blir klimatvärmande koldioxid också. Uranet ska anrikas också, vilket görs i enheter som kallas kuts.

För att framställa en kuts uranbränsle, som väger ungefär 15 g, behövs det cirka 78 g natururan, vars anrikning genomsnittligt ger upphov till 200 kg radioaktivt gruvavfall, och dessutom 300 kg koldioxidutsläpp till luften.

Varje år använder de svenska kärnkraftsverken 16.6 miljoner st kuts, vilket blir 4 800 ton koldioxid. Men anrikningen sker ju inte i Sverige, och syns inte i det ”svenska klimatbokslutet”.

Så det kan Wolodarski och Björklund därför blankt strunta i.

Skrivet av Jakop Dalunde.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: Kärnkraft, uran, uranbrytning, anrikning